Jag är ledsen att det tagit tid sen sist, jag har haft både besök och fullt upp och hoppas att jag är ursäktad ändå. Idag har jag varit iväg på föreläsning och jag satt där när det hade gått ungefär 35 minuter av föreläsningen och började känna mig lite halvsömnig. Det är förresten inget ovanligt utan, det är så långt man orkar vara på skaft innan jag måste hjärnpausa.

Men drömde mig i alla fall bort och började fundera på det här med relationer, Speciellt på vänskapsrelationer. Jag diskuterade länge med mig själv, men kom till slut fram till att alla egentligen är osäkra. Alla söker nog ett visst godkännande hos andra människor. Jag tror att det är väldigt få som i grunden är självsäkra. Det blir ibland så otroligt tydligt hur alla bara spyr ut bekräftelsebehov. Inte konstigt att det blir konflikter ibland då varenda kotte ständigt söker uppskattning!? Men även om man har god lust att ibland trampa över ängar med lik för att nå sitt mål måste man försöka besinna sig. Troligtvis måste man ha tillit, både till andra och sig själv. Man måste trots att man känner för att tvivla ibland tro att det finns gott i alla även om utsidan ibland kan vara hård. Det är inte för att det inte finns någon insida, det är för att insidan egentligen är väldigt väldigt svag. Jag säger bara, utnyttja situationen genom att läsa av läget och ge det sedan en regelrätt chans, vad kan hända!? Du kanske till och med blir förvånad. Jag kan vara pilotare så meddelar jag senare om resonemanget var helt ute och cyklade!





Jag tycker att "dagens föreläsningsfundering" var den bästa på länge. Nåja, nog med deep talk, positivt tänkande och full fart framåt säger då jag.

Tåka dä Råousa, hä kom en kåw dell!
/Camilla