Alltså jag råkar veta att många människor, i alla fall i min omgivning tycker det här med konspirationsteorier och huruvida universum är oändligt eller inte är fruktansvärt irriterande att prata om. MEN vet ni då vad som händer i min lilla men ack så aktiva hjärna, jo jag tycker det är ännu roligare att ta upp det. Jag vet ju hur irriterande alla tycker det är, och det är inte alls konstigt med tanke på att min, men även era små hjärnor är för outvecklade för att överhuvudtaget begripa sådana uttryck.



Så här sägs det ju, att universum är oändligt. Det betyder alltså att du kan åka ut i rymden med ditt lilla skepp och åka och åka och åka och åka...... ja åka hur himla långt som helst utan att det tar slut. Allt som vi känner till i denna världen tar ju slut, så hur är det möjligt!? Någonstans måste det ta slut, men vart, och varför tror vi att det inte finns något slut?
Kan det möjligtvis vara så att det här bara är som ett jätteakvarium, helt enkelt ett experiment. Nån vill kolla hur länge det tar innan vi har ihjäl varandra så man "kan göra det rätt" i den verkliga världen. Eller är vi kanske bara en minimalisk liten partikel på typ en apa. Kan det vara så att vår värld är en liten liten värld i världen. Vem vet, vårt så kallade universum kanske egentligen är kalufsen på en babian. Eller är det här som jag upplever bara en dröm, hur vet jag egentligen att att det här verkligen händer? Är det verkligen möjligt att vi är helt ensamma härute? Men hur det än är så vet ju ingen det rätta svaret, vilket ger oss alla möjligheter att ifrågasätta, fundera och konspirera.




När man sen ställer sina egna små vardagliga problem mot dessa frågor inser man snabbt, oj vilka petitesser. Ganska skönt faktist!
Nu är det dock fredag, nu släpper vi inte bara konspirationsteorierna utan även hämningarna!
/Camilla